Vi låtsas inte om döden, publicerad i Fria tidningen Mars 2013
När jag var ung tänkte jag på döden jämt. Det kändes ibland som att det inte var någon idé att göra någonting eftersom jag ändå skulle dö. Varför skapa något? Varför skaffa ett barn som också skulle dö? På nätterna drömde jag att jag var nära döden. Att den sträckte sig efter mig komplett med hånflin och beniga fingrar. Döden var en bitter varelse. Gick jag över en bro fick jag hålla mot en impuls att kasta mig i. Varför dra ut på det? Varför inte bara gå döden till mötes?
Sen började folk dö. Det händer ju när man blir lite äldre. Kan du fatta. Att någon försvinner och att du aldrig får se den personen mer? Hur hanterar man det? I vår kultur låtsas vi helt enkelt inte om döden. Vi låter någon profesionell hantera när ”någon går bort”. Sorgen blir så en privat angelägenhet.
Min pappa dog i maj. I norra Thailand. Inte i något turistområde. Nej. I en by i utkanten. Risfält och bönder. Kor. Jag hade aldrig varit där förrän jag och min bror kastade oss på ett plan för att ta itu med situationen. Pappa brukade komma hem någon gång om året. Så jag sköt på den där resan. Man jobbar ju. Min bror däremot, han är en van Asienresenär. Tacka gud för det. Jag vet inte vad jag väntade mig. Kanske något som liknade min mormors begravning. En titt på kroppen i en källare på sjukhuset, en konstig stund i kyrkan med en präst man inte kände, sen begravningskaffe och en längtan efter att ALLT BARA SKULLE VARA ÖVER. Min mormor levde ju i mig. På fotografier hemma i min privata sfär.
Pappa var inte särskilt populär i byn han bodde i. Min pappa tyckte nämligen inte om att anpassa sig. Han tyckte egentligen allting vore bättre om människor anpassade sig till honom istället för tvärtom. Börja jobba klockan fyra på morgonen. Halvdöv spela rockmusik så hela området måste lyssna. Vara både snål och generös. Ett dominant original. Men med ett lejonhjärta som dunkade i kroppen.
Byn tog hand om oss när vi kom. Dom skjutsade oss till det lilla fryshus där pappa låg. Ingen hade gjort i ordning honom. Det var isiga solglasögon och hawaiiskjorta. Oljiga shorts och vita tubsockor. Ner i låda och så kasta pengar ut genom fönstret hela vägen till templet. Jag tittade på dessa bönder som självklart gjorde detta med oss. Deras skrattande ansikten. Vad fanns att gråta över? Pappa var ju redan död. I fyra dagar höll begravningen på. Munkar sjöng. Vi satte eld på pappa. Barn firade med småpengar och godis när elden tog sig. Plockade ihop benen efteråt. Fick aska på underarmarna. Tittade på löständerna som pappa kallade sitt Hollywoodsmajl. Bad över ben. Fyrverkerier. Tvättade ben. En skrattande gubbe ville öppna luckan och pekade på pappa som brann. Han brinner! Så bad munkarna igen. Jag bad jag med. Jag blev till slut full i skratt när dom inte kunde uttala min pappas namn utan sa falang istället.
Klockan tre på natten efter några dygn trodde jag och min bror att vi skulle få sova. Nej, då var det dags att åka till nattmarknaden och köpa mat till nästa dags begravningsceremoni. Kvinnorna som vi inte kände lagade festmåltid efter festmåltid. Varje kväll skulle pappas ande serveras sin älsklingsrätt och sen skulle maten grävas ned i trädgården. Jag började gråta av brunsås, köttbullar och potatis.
Munkarna lindade alla dessa sjungande dagar en vit tråd mellan sig. Då benen var sköljda och nedlagda i en kastrull las en vit linneduk på och en pinne stacks ned. Den vita tråden lindades runt pinnen och när kastrullen satts i jord stack pinnen med den vita tråden upp mot himlen som en symbol för att själen inte ligger där nere och skramlar längre.
När jag satt på planet hem tillsammans med min bror tänkte jag på att döden inte var en bitter varelse som lurar i skuggorna längre. Den hade klivit ut ur mitt allra privataste rum, det som rädslan vaktar, och blivit en hel bys angelägenhet. I och med pappas död blev jag av med min värsta fiende.