Att vårda sin personliga fiktion

Nyligen var det en forskare på tv som hade gjort en undersökning av svenskars bruk av det sociala mediet Facebook. Många hade panik för de kände att om de inte kollade fb flera gånger om dagen skulle de missa något som hände, något viktigt. En ung kvinna blev intervjuad och sa att hon så gärna vill veta vad andra människor gör.

I genomsnitt sitter svensken framför den blåvita rutan mellan en och två timmar om dagen. Jag hade också fb förut men jag lade ner efter ett tag. Trots att jag är intresserad av personlig fiktion. Det vill säga hur människor beskriver sitt eget JAG, vilket vi alla tycks ha ett enormt behov av att göra. När jag hade fb hade jag vänner som gjorde uppdateringar nästan varje timme. Vänner jag för övrigt knappast kände. Rapporter haglade om dessa människors mentala status, samt vad dom lagade för mat. Jag tyckte det blev jobbigt efter ett tag, saknade spänningsmomentet som det innebär att ha ett samtal.

Man kan undra varför fb är så populärt, på tv kallades det en revolution. Kanske har det att göra med att man här har kontroll över hur man framstår. Man kan skapa ett JAG som överstämmer med ens självbild – eller med det JAG man egentligen skulle vilja ha. Man målar fram sig själv med fb som canvas. För en del tycks det handla det om att ”spetsa sitt varumärke”. För andra liknar det terapi.

Den jungianske filsofen James Hillman har skrivit en bok som heter The Healing Fiction, ett verk som gjort stort intryck på mig på alla upptänkliga sätt. Men vad är då den helande fiktionen? Hillman hävdar i princip att den huvudsakliga anledningen till att så många går i terapi är att vi människor behöver placera oss själva i en fungerande historia, med en överskådlig handling som förmår göra det begripligt att vi mår som vi mår. Det spelar ingen roll om denna historia är ”sann” eller inte. I terapin ”hittar vi på” och skriver den berättelse som bäst passar vår egen myt och kanske även vår patologi. Den myt som vi själva innehar huvudrollen i. Alltså, ju bättre historia vi skriver åt oss själva under dessa dyrköpta timmar, ju mer nytta har vi av terapin.

Blondinbella.

Om man drar resonemanget ännu längre: Vi är på så sätt alla författare, och även om vi inte går i analys, eller skriver ned denna vår egen skröna, ristar vi, inuti, en berättelse åt oss själva för att göra vår egen existens begriplig. Vi skapar alltså handling kontinuerligt. Vi skriver om. Vi lägger till. Vi letar efter dramatiska höjdpunkter och låter vår huvudkaraktär dra slutsatser av dessa för att kunna gå vidare – ge sig ut på nya äventyr. Många vill vara hjältar, en hel del tycks dras till offerrollen, förvånansvärt många skildrar en martyr.

När jag läser dessa putsade beskrivningar på fb där alla verkar ha så mycket på gång hela tiden, lever så intressanta liv, undrar jag; Har Hillman rätt, är vi alla delvis fiktiva karaktärer uppfunna av oss själva? Vad gömmer sig då i hålen denna fiktion skapar? Vad händer sen när verkliga möten sker mellan människor och deras fiktioner inte stämmer överens? Och om man drar dessa tankar till sin spets; finns vi överhuvudtaget? Eller är vi i själva verket, precis som Shakespeare påstod; verkligen det stoff som drömmar är gjorda av?

Andra inlägg

• På andra sidan leendet
• Vi bryr oss inte om döden längre
• En äkta eller falsk amerikan
• Vårda din ilska med stolthet
• En dålig affär
• Signe och Extasen