Vårda din ilska med stolthet

Den här artikeln från textarkivet publicerades först på ETC:s gamla sajt, därför kan vissa länkar och bilder vara borttagna eller felaktiga.

ARG

Jag har länge tänkt att jag ska skriva något om aggression. Ämnet är populärt inte minst i bloggvärlden. Gärna i kombination med ämnena makt och maktlöshet. En del sätter automatiskt likhetstecken mellan aggression och våld.

Det är ett intressant fenomen, även i genusdebatten. För är det verkligen dom som har lättast att uttrycka sin ilska som är mest våldsamma? Jag har ett Marstecken i mitt halsband. En del frågar: varför har du ett manstecken runt halsen? Är du inte feminist? (Är man feminist ska man gärna dekorera sig med en venussymbol så att andra feminister kan känna igen en och tänka att man har en gemensam värdegrund.) Jag får förklara att Mars inte är en symbol för man ­eller manlighet – det är en bild av energin mars – den rena klara ilskan. Krigsgudens märke, vädurens kännetecken.Viljans vita markör. Och Mars tycker jag man ska värna om. Många kvinnor har svårt att stå för sin Mars. Sin vilja, den raka vägen framåt. Det skrivs spaltmeter om detta i söndagsbilagor och damtidningar: Lär dig ta plats kvinna! Lär dig säga NEJ!

Jag är själv mer rädd för aggressionshämmade människor än för dom verkligt förbannade. Det känns som dom ska explodera utan förvarning. Många massmördare beskrivs som extremt hämmade. Grannar och kollegor berättar att massmördaren tidigare haft svårt att uttrycka känslor och egna behov. Men så plötsligt händer det något. Droppen som får bägaren att rinna över. Slutsats: Människor som inte bejakar sin aggressivitet kan bli jävligt våldsamma. Även om det låter som en paradox. Genom att vårda sin ilska – och vara stolt över den – så att Mars slipper ta omvägar till ställen där den raka energin inte trivs. Vi slipper då bli för privata i en argumentation när vi egentligen vill driva en frågeställning. Vi slipper blanda ihop Mars och Venus (kärlek, skönhet, värderingar) för att vi vill bli älskade snarare än förstådda – trots att vi då aldrig får en chans att visa vilka vi verkligen är.

Att jag började tänka på det här med aggression = kraft = framåtrörelse har säkert att göra med att jag är på väg att börja regissera teater igen. Dramatik bygger på konflikt – själva dramats uppbyggnad handlar i grunden om att man ställer olika viljor mot varandra. En skådespelare måste därför kunna ”driva” sin karaktärs vilja. Om en skådespelare inte kan göra detta blir det ingen konflikt och berättelsen tenderar att vattnas ur. En sak som jag noterat när man börjar repetera är att dom manliga skådespelarna spontant öser på – dom driver sin vilja – dom argumenterar och AGERAR. Medan dom kvinnliga skådespelarna ofta automatiskt tar ett steg tillbaka – värderar och REAGERAR. Jag har sett detta flera gånger. Många teaterskådespelare njuter av att visa sin reaktion på andras vilja. Dom går omkring och är konstant kränkta.

Självklart finns det dom som gillar denna emotionella, aggresionshämmade, spelstil men för mig fungerar det inte och jag tror det är ett kulturellt fenomen som man bör vara uppmärksam på, så att inte samma beteendemönster upprepas i ”verkligheten”. När man regisserar teater och film får man en ansökningar. Jag har då lagt märke till en skillnad i tilltalet som är avsevärd mellan könen. Kvinnor börjar ofta sina brev i stil med: Jag vet att jag inte borde skriva men... Det finns ett ursäktande tilltal (aggressionshämmat?) som sen ofta övergår i en påminnelse kring i vilka sammanhang vi tidigare umgåtts. Det personliga inslaget är alltså större än det professionella. Medan männen, det finns självklart undantag, väljer att hålla kontakten professionell. Själva tanken på att män skulle kunna förtrycka kvinnor, om kvinnor började bejaka och ta sin egen aggression på allvar på ett konstruktivt sätt, är enligt min mening skrattretande.

PS. Igår fick jag penispost för första gången. En artig ung man frågade om jag ville titta på erotiska bilder som han tagit för ”kvinnlig tillfredställelse”, och sen återkomma med min ärliga åsikt om bilderna. Han påpekade också att om jag känner mig kränkt av erotiska bilder skulle jag inte skrolla ner utan bara slänga bort dom. Jag blir inte kränkt av erotiskt material så jag skrollade, välvilligt inställd. Mannen i fråga hade skickat 6 stycken erotiska bilder. Den första föreställde hans mage. Den andra föreställde magen och så underlivet – fast han höll då sin hand över picken. Sen var det tre bilder när han stod upp med stånd. Den sista bilden låg han ned på, och då såg picken mer ut som en snigel.

Jag tittade noggrant på varje bild eftersom jag antar att han vill ha ett genomtänkt omdöme. Picken såg ut som en ganska vanlig pick. Inget spjut men inte heller en svamp. Han hade fotograferat den i olika vinklar. Jag undrade om han skickar till kvinnor i olika åldrar. Hela upplägget kändes lite som en enkät. Jag tänker i alla fall svara penis-killen eftersom han visar upp friskt mod.

Jag ska skriva att jag är glad att jag fick titta på hans fina unga pinne, men att jag tror att han kommer ha större framgång hos kvinnor som är 20 år yngre än jag. Förr var det nämligen en positiv sak att vara lite blåtonad och anonym. Nu för tiden föredrar man ju en penis med tillhörande kontext. Som till exempel en personlighet.

Andra inlägg

• På andra sidan leendet
• Vi bryr oss inte om döden längre
• En äkta eller falsk amerikan
• En dålig affär
• Att vårda sin personliga fiktion
• Signe och Extasen